threaten me with heaven
Livet är så förbannat orättvist. Spenderat ytterligare 1vecka inne på sjukan, avdelning BMT så klart. 2 dagars permis och sedan tillbaka på måndag morgon igen. På måndag ska jag operera in en dosa under huden så att jag kan få dropp & ta prover via den. Äntligen, behövs verkligen! Min kropp har så fruktansvärt lite energi, har inte ätit riktig mat på 2veckor och sen allt den har gått igenom den senaste tiden. Min stackars kropp. Nu har jag tur om jag får i mig lite yoghurt med flingor. Annars är det numera näringsdrycker & dropp som gäller. Varje steg jag tar gör ont, värker i alla muskler & leder. Magen känns som om att den ska explodera, jag ser gravid ut och har konstant ont. Kan bara gå korta sträckor, helst hålla mig i något eller någon. Står jag stilla för länge känns det som om att jag ska svimma, likaså om jag går för långt. Duscha, så måste någon finnas utanför i rummet för det tar verkligen på mina få krafter. Vad har jag gjort för att förtjäna detta helvete?
Därför jag blev inlagd, sen så blev jag riktigt dålig efter leverbiopsin. Måndag & tisdagen är en dimma. Resten av dagarna har väl inte heller varit någon höjdare. Glad att jag fick åka hem iaf, några dagar. Sova i min 1,60 säng. Heaven! Saknat mitt hem. Men samtidigt är det väldigt jobbigt att vara hemma. Jag är alltid helt slut när jag kommer tillbaka till sjukan, nästan helt kraftlös. Hoppas att dem hittar vad det är för fel, förutom magsår och en massa galla, i magen som gör att jag inte kan äta. Min lever & mjälte är som sagt super svullna dvs. måste vara väldigt, väldigt försiktig. Speciellt eftersom levern började blöda efter biopsin, farligtfarligt.
Min läkare, (som för övrigt är helt fantastisk), vill sätta igång med alla undersökningar så fort som möjligt. Jag jag behöver göra en hel del innan jag skrivs upp på levertransplantations listan. För att se vilket nummer jag hamnar på. Eftersom jag är så pass risig finns det ingen anledning att vänta på att levern & gallgångarna mirakulöst ska bli bättre. För det kommer inte att ske. Jag behöver en ny lever så fort som möjligt. Transplantationen skrämmer skiten ur mig. Allt när det gäller levern skrämmer mig. Bara för att jag går runt och är glad, pratglad, ler, uppe å går och kämpar på, betyder inte att jag mår bra. Jag mår lååångt ifrån bra. Men finns ingen anledning att ligga i sängen hela dagarna, gråta, klaga och var allmänt nere eller sur. Det mår varken jag eller personerna i min omgivning bra av. Min läkare frågar mig varje gång vi ses hur jag mår, att jag är så stark, men hur mår jag egentligen? Hur känns det?
Imorgon kommer W hem från sin resa, så jag längtat. Behöver en kram eller tusen efter veckan jag haft. Han får mig alltid att må bättre, glömma att jag är sjuk. Vad mer kan man be om?
Men redan kl12 dyker min härliga vän Anna upp. Hon är bra hon!!
Därför jag blev inlagd, sen så blev jag riktigt dålig efter leverbiopsin. Måndag & tisdagen är en dimma. Resten av dagarna har väl inte heller varit någon höjdare. Glad att jag fick åka hem iaf, några dagar. Sova i min 1,60 säng. Heaven! Saknat mitt hem. Men samtidigt är det väldigt jobbigt att vara hemma. Jag är alltid helt slut när jag kommer tillbaka till sjukan, nästan helt kraftlös. Hoppas att dem hittar vad det är för fel, förutom magsår och en massa galla, i magen som gör att jag inte kan äta. Min lever & mjälte är som sagt super svullna dvs. måste vara väldigt, väldigt försiktig. Speciellt eftersom levern började blöda efter biopsin, farligtfarligt.
Min läkare, (som för övrigt är helt fantastisk), vill sätta igång med alla undersökningar så fort som möjligt. Jag jag behöver göra en hel del innan jag skrivs upp på levertransplantations listan. För att se vilket nummer jag hamnar på. Eftersom jag är så pass risig finns det ingen anledning att vänta på att levern & gallgångarna mirakulöst ska bli bättre. För det kommer inte att ske. Jag behöver en ny lever så fort som möjligt. Transplantationen skrämmer skiten ur mig. Allt när det gäller levern skrämmer mig. Bara för att jag går runt och är glad, pratglad, ler, uppe å går och kämpar på, betyder inte att jag mår bra. Jag mår lååångt ifrån bra. Men finns ingen anledning att ligga i sängen hela dagarna, gråta, klaga och var allmänt nere eller sur. Det mår varken jag eller personerna i min omgivning bra av. Min läkare frågar mig varje gång vi ses hur jag mår, att jag är så stark, men hur mår jag egentligen? Hur känns det?
Imorgon kommer W hem från sin resa, så jag längtat. Behöver en kram eller tusen efter veckan jag haft. Han får mig alltid att må bättre, glömma att jag är sjuk. Vad mer kan man be om?
Men redan kl12 dyker min härliga vän Anna upp. Hon är bra hon!!
Har fått en hel del snusse gos i helgen, först när jag kom "hem" i fredags var hon sur och dissade mig. Sen ville hon lägga sig i knät, men vågade inte. Hon känner av att min mage inte är som den ska. Att jag har ont. Det är lite lustigt. Hon är så fin & försiktig min lilla voffsing. Det är henne jag saknar mest när jag är inlagd. Kan gå en vecka eller längre mellan gånger vi får gosa. Känns som en evighet enligt mig. På tok för lång tid!
Kommentarer
Trackback
